Ärlighet.

Ligger på finaste Carolines sovrumsgolv och bloggar. Fick nattpermis efter att ha träffat läkaren idag. Han frågade mig hur länge jag skulle behöva slutenvård och förväntar sig att jag ska kunna svara på det. Hur vet man när man är stabil igen? "Ja, på tisdag, då är allt bra igen." Jag blir alltid så tom efter läkarmötena. Stänger av helt. Fick i alla fall höjd dos ritalin, och abilify insatt på nytt, så mina ångestattacker kanske ger med sig. Jag har börjat grina som ett barn med jämna mellanrum, det bara kommer och jag kan inte hindra det. Känner mig så labil som man kan bli. Är livrädd för att komma hem och bli lämnad ensam i Älvsbyn. Är bara hos Caroline och på psyket jag känner mig helt trygg just nu. Är så rädd för att få en ny impuls att inte vilja leva längre, och är jag ensam vet jag inte om jag kan hantera det. Ätstörningarna har fattat grepp om mig igen också. Såklart. Men har jag sagt att jag funnit kärleken i alla fall? Caroline. Finns bara ett ord som beskriver henne och det är "fantastisk". Hon är den enda som verkligen ställt upp förutom mina föräldrar, och funnits där. Just nu sitter hon och sjunger för mig. Hon är så fin. Mitt lilla ljus just nu.

Gnäll.

Har sagt det förut och jag säger det igen: förbannade helvetes jävla psyke. Akutringde psykiatrin för att få något ångestdämpande, ångesten har blivit mig övermäktig. Fick dock bara lyrica och stilnoct utskrivet idag. Det skulle visst fungera ihop med medicinen jag redan äter. Ska tack och lov ha kontakt med både min samtalskontakt och läkaren på måndag igen för att se om det hjälpt något. Och om det blev värre skulle jag lägga in mig. Vi får väl se hur det går...

Diet.

Just nu är det tungt. Är inne på dag 2 av pulverdieten. Det är inte lätt må jag säga. Man är konstant hungrig och dagarna känns evighetslånga. Magen blir konstig. Humöret blir inte det bästa. Samtidigt ger det en jävla kick att jag faktiskt lyckas låta bli frestelserna runt omkring mig. Nåväl. Tänkte lägga upp mått för varje dag i bloggen, för att se om det händer något då jag inte har någon våg. Here we go:
- Midja: 69cm
- Höft: 83cm
- Lår: 54cm
- Vad: 32cm
- Överarm: 27cm

Gnäll.

Jag skrev och skrev och skrev för ett tag sedan på min så kallade "självbiografi". Nu kan jag inte ens förmå mig att uppdatera bloggen. Har helt tömt mig på ord. Orkar knappt föra en normal konversation med människorna omkring mig heller. Känner mig helt uttömd på energi. Känns som att allting går utför, faller sönder, splittras. Igen. Känner igen det här så väl. Fan ta dig, psyke.

Saknad.

Idag, för fem år sedan, såg jag min bror dö mitt framför ögonen på mig. 5 fucking år har gått, och fortfarande klarar jag inte av att gå upp till graven. Trots att det är det enda stället jag faktiskt kan "träffa" honom på. Jag skrev en gång en uppsats, inspirerad av min mammas berättelse, om vad som hände. Tänkte dela med mig av den för den som orkar läsa. Själv vågar jag inte, för då kommer jag bara att börja gråta och jag hatar att känna mig svag.

Onsdag 2006-01-18
Lyckligt ovetandes om vad som skett den dagen var jag på väg hem från ännu en skoldag. När jag sakta men säkert närmade mig tryggheten ringde min mobiltelefon och jag reagerade inget speciellt över det. Det var min mor, som bönade och bad om att jag skulle skynda mig hem. Snabbt, snabbare. Att döma av hennes röst förstod jag att något var fel, väldigt fel. Så många gånger jag hört den rösten förut, och varje gång har paniken försiktigt ätit upp mig lite till. Ett avslut och jag skyndade på stegen. Fötterna rörde sig i samma frenetiska takt som min puls. Det faktum att inte veta vad som väntar innanför dörren kan driva en till vansinne. Jag hatar, och jag hatade det.

Väl hemma hittar jag min kära mor skakande av förtvivlan, med tårarna rinnande i syndafloder längs kinderna. Min första tanke var att min storebror hade hamnat i trubbel igen. Problem hade en tendens att hopas likt bisvärmar runt honom, och vareviga gång fick min mor ta konsekvenserna utav det. Jag hade inte helt fel, men jag hade aldrig kunnat tro vad jag fick veta. Mellan snyftningarna pusslade jag ihop ord efter ord, mening efter mening. Dennis, sjukhus, tabletter, självmordsförsök. Självmordsförsök? Vad menade hon? Varje gång jag kom i närheten av verklig förståelse, var det som om något kortslöts i mitt huvud. S-j-ä-l-v-m-o-r-d-s-f-ö-r-s-ö-k. Mitt hjärta brast. Var det det här vi oroat oss för under alla år, att vi skulle komma till en punkt där min storebror inte orkade längre? Världen snurrade, tankarna snurrade. Jag behövde en förklaring.

Halv sju den morgonen hade Dennis bett mamma att ringa honom. I telefonen hade han sagt att han haft magsjuka hela natten och enbart kastat upp. Hon bad honom att vila en stund, för att sedan ta bussen in till byn. Efter ett tag ringde Dennis igen och mamma lovade att hämta honom.
När mamma anlänt till Vidsel och kommit in i lägenheten satt Dennis med en hink framför sig och kräktes igen.
”Ser du hur mycket jag kräks mamma, förstår du nu att jag verkligen är sjuk?”
Vid det här laget var min mor i sådant chocktillstånd, och fastän hon såg alla tomma Alvedon- och Panodilpaket frågade hon aldrig om han hade tagit dem. Varför vet hon fortfarande inte.
Efter att ha packat några nödvändiga hygienartiklar var det dags att åka, och Dennis bad mamma att ta hans käraste ägodel: hans dator. Vilket hon utan tvekan också gjorde.

De åkte hem till huset och mamma bäddade ner honom i min lillasysters säng. Där låg han, så skör och bräcklig, tillsammans med alla våra katter uppkrupna omkring honom. Precis som om de kände att något inte stod rätt till.
Dennis bad mamma att ställa in datorn i skåpet, och detta gjorde hon utan att fundera mer över det.

Upprepade gånger rusade Dennis till toaletten, och när min mor beslöt sig för att följa efter honom blev hon panikslagen över synen som mötte henne. Det var blod överallt, runtomkring honom. Han kräktes mängder av blod. Helt plötsligt var det som om något slagit henne, och hon frågade rakt ut om han hade tagit Panodilen och Alvedonet.
”Ja, mamma. Alltihop.”

Mamma ringde SOS och berättade att hennes son försökt ta sitt liv med paracetamol. Ingen utav oss visste då hur farligt det faktiskt är. Efter ett tag kom det två ambulanser och fem ambulansmän inrusande, och när de frågade Dennis hur många tabletter han tagit blev svaret hundra. Gång på gång frågade de honom samma fråga, kanske i ett försök att kolla om han blivit något sämre. En av ambulansmännen bad min mor att följa efter till läkarstationen, och några korta telefonsamtal senare bar det iväg.

Väl där hittade hon honom sittandes på en bår. Där satt han och skämtade med personalen om hur värdelösa de var på att sticka in nålen i handen, och när allt var klart bestämde de sig för att skicka honom vidare till Piteå sjukhus. Mamma skulle komma ner senare, och Dennis skulle magpumpas så hon blev ombedd att inte stressa. De såg väl på henne hur omtumlad hon var. Mamma åkte hem till huset igen och ringde pappa.

Efter det ringde hon mig. Och nu satt vi där, jag och mamma, och grät tillsammans. När min lillasyster slutade åkte vi för att hämta henne och efter ytterligare ett tag kom pappa. När mamma sedan ringde intensiven vid halv tre för att höra hur Dennis mådde fick hon ett väldigt underligt svar:
”Dennis mår bra, men inte hans kropp. Ni bör komma ner, men se till att ta det lugnt.”

Jag, mamma och pappa åkte iväg. Jag visste inte vad jag skulle göra med alla tankar och all min oro, så jag bestämde mig för att stanna hos en vän inne i stan och lugna ner mig för att sedan komma till sjukhuset efter ett tag. Hade jag kunnat göra det ogjort och vetat vad jag vet idag, hade jag valt att åka till sjukhuset på en gång istället och stannat där. Det är så lätt att vara efterklok.

Bara en stund efter att jag blivit avlämnad hos min vän ringde telefonen och än en gång knackade paniken på dörren.
”Dennis är så sjuk. Du måste komma hit! Nu!”
Jag tog tre steg i taget och skyndade mig så fort jag kunde till sjukhusets entré.

Dennis låg i samma rum som min morfar gjort när han hade fått en hjärtinfarkt. Jag kramade honom hårt och sade att allting skulle bli bra. Det blev det ju alltid till slut.
Efter det berättade han att han snart skulle få träffa Ann-Catrin, en bekant som dött några år tidigare i en ovanlig leversjukdom.
”Nej, det ska du inte.”, svarade mamma.
”Jo, det ska jag visst. Så det så.”

Han pratade på som vanligt samtidigt som han kräktes blod i mängder. Han surrade hela tiden om att han ville ha Fanta och vi var tvungna att lova honom det, men enligt läkaren fick vi inte ge honom något. Han drack lite vatten men lyckades aldrig behålla det.

Efter ett tag kom läkaren och ville att jag, mamma och pappa skulle följa med in till ett annat rum, ett litet rum med soffor och ett bord. Han berättade att på grund av att Dennis lever var så pass sjuk, så hade de inte kunnat magpumpa honom. Det hade gått för lång tid. Paracetamol förgiftar levern, fick vi veta. Läkaren talade också om att Dennis varken hade haft alkohol eller någon annan drog i kroppen, det skulle proverna nämligen ha visat.
”Jag vill att ni ska veta att Dennis kan dö, men än så länge ska vi inte ta ut något i förskott. Under har ju skett förut.”

Våra världar rasade ihop. Det här kunde inte hända, kunde inte vara sant. Inte min älskade storebror, han verkade ju så pigg emellan kräkningarna och vi befann oss ju trots allt på ett sjukhus! Med tunga steg gick vi tillbaka in till Dennis, och han frågade om vi trodde att han skulle få byta sjukhus.
”Kanske”, svarade mamma.
”Blir det Umeå?”
”Jag vet inte...”
Vi åkte hem senare på kvällen, allting blev bara kaos och ingen utav oss kunde tänka riktigt klart. Läkarna sa att vi behövde det, och lovade att ringa om det skulle bli ändå värre.

Torsdag 2006-01-19
Mamma var uppe tidigt den morgonen och jag likaså. Av någon anledning har jag alltid fått agera stöttepelare och låtsas vara stark när de andra sviktat, och den dagen var inget undantag. Pappa hade åkt till jobbet och min lillasyster skulle till skolan, jag antar att de var i chocktillstånd. Jag skulle följa med mamma till sjukhuset och jag ångrar inte för en sekund att jag gjorde det.

När vi kom fram var Dennis redan vaken. Han sa att han hade så fruktansvärt ont, och inte kunnat sova på grund av alla levervärdesprover som tagits varje halvtimma under natten. Vi hann inte sitta länge innan läkaren kom in och bad mig och min mor att följa med in till det lilla rummet igen, anhörigerummet. När vi satt oss ner började läkaren berätta hur Dennis bara blivit sämre och sämre, och att de bestämt sig för att försöka flytta honom till Sahlgrenska Universitetssjukhus i Göteborg under eftermiddagen. Hans lever var så pass illa däran att han skulle behöva en akut levertransplantation och de hade skickat ut larm över hela världen om en ny lever. Problemet var att Dennis hade så pass ovanlig blodgrupp.
”Men ni får inte ge upp. Vi gör allt vi kan för honom.”

Vi grät så mycket jag och mamma, samtidigt som vi tänkte på allting som hände runt omkring oss. Mamma ringde till pappas jobb och bad att få prata med honom. Hon skrek rakt ut i luren att Dennis skulle dö. Pappa kom direkt. På nytt gick läkaren igenom hur det skulle komma en helikopter från Östersund, att de skulle bli tvungna att mellanlanda i Umeå för att plocka upp en specialistläkare som skulle följa med ner till Sahlgrenska. Helikoptern skulle komma vid två, och läkaren lovade att Dennis skulle sövas. Det var de tvungna till. Men också det var ju en risk i sig.
Vi gick in till Dennis igen som under omständigheterna så oväntat glatt utbrast:
”Jag ska få åka till Göteborg! Ni följer väl med?”
Vi lovade honom det, men fick så bittert veta att det inte gick! Vi skulle inte få plats i transporten. Så vi blev tvungna att så snart som möjligt ordna annat alternativ att ta oss ner. Mamma ringde mormor och berättade vad som hände, bad henne och morfar att komma ner med min lillasyster. Mamma ville att hon skulle hinna träffa Dennis innan narkosen, utifall att något skulle hända.

Vi fick gå ut från Dennis med jämna mellanrum också. En gång skulle de sticka in en kanyl i halspulsådern. Han var så fruktansvärt sönderstucken överallt att det inte gick på något annat sätt. När vi kom in igen hade han ett helt spindelnät av slangar i halsen.

Troget satt vi där bredvid honom, timma efter timma. Det blev bara mer och mer mediciner samtidigt som han bara blev sjukare och sjukare. När läkarna frågade om han hade ont skrek han bara i plågor:
”Men för helvete, jag har ju sagt det!”

Halv tolv kom min mormor, morfar, lillasyster och mammas moster Karin. Återigen gick läkaren igenom vad som skulle hända, och att de skulle söva honom om bara en liten stund. Mitt huvud reagerade direkt och jag sprang in till Dennis igen med paniken i ena handen och gråten i den andra.
”Jag älskar dig så! Det spelar ingen roll vad du gjort eller vad som hänt. Lämna mig inte!”
Och så grät jag där i hans famn tills resterande del av familjen äntrade rummet. Dennis sade godnatt åt oss allihop, vi berättade hur mycket vi älskade honom och lovade att vara i Göteborg när han vaknade igen. Sedan skrek han åt sköterskorna:
”Söv mig nu för helvete, jag orkar inte mer!”
Vi var tvungna att lämna honom igen. Det var sista gången jag såg honom i ögonen och hörde hans röst.

När Dennis var sövd började mamma och Karin att leta kuratorn för att vi skulle kunna få information om vår resa till Göteborg. Klockan ett var det löst. Allting blev klart, vi skulle åka nästa dag.

Allt eftersom tiden gick visade det sig att helikoptern blev försenad, och under tiden blev Dennis allt sämre. När klockan slagit två slutade njurarna att fungera, och vid det här laget hade vårt hopp börjat sina. Snart skulle alla organen dö, det visste vi.

Halv fyra kom ambulansen som skulle ta Dennis med sig till flygplatsen. Om sanningen ska fram hade vi börjat önska att han skulle få dö här. För om han skulle hinna fara, då kunde han ju dö utan oss. Mamma drog sig undan allt mer och min lillasyster likaså. Jag vek aldrig från hans sida, jag vek aldrig från min bror. Det är det enda jag kan säga med stolthet idag. Inte heller min pappa gjorde det. Jag förstår egentligen inte alls hur vi orkade, men jag har aldrig varit stark för att jag velat eller kunnat, jag är stark för att jag måste.

När sköterskorna organiserat klart Dennis apparater och slangar bad läkaren oss att följa med till anhörigerummet igen. Han förklarade att det kritiska momentet var på intågande; när de skulle lyfta Dennis till båren.
”Hans kropp håller på att ge upp, så vi vet inte hur det ska gå...”

Jag och pappa följde med läkaren tillbaka, min lillasyster stannade med mamma som inte klarade av att gå dit. När jag stod där och tittade på hur ambulansmännen, sjuksköterskorna och läkaren hjälptes åt att försöka lyfta honom kom hoppet tillbaka, men när de sa att det inte skulle gå brast allting i mig och jag föll i tårar igen, föll samman, gick sönder, gick i bitar. Fullständigt. En sköterska hämtade mamma och jag hörde hur hon skrek:
”Nej, du får inte dö! Du får inte dö!”

Läkaren, jag, mamma, pappa, min lillasyster och en sjuksköterska var inne hos Dennis när han dog. Och jag tror att något dog i mig också den dagen. Vi kunde bara se på skärmen när hjärtat slutat slå. Eftersom Dennis var i respirator, så fortsatte den trots att han var död. Läkaren slog av den.
”Tid för död: 16.45.”
Dennis föddes 16.42, så vi undrar fortfarande om han dog den tiden också. Vi satt där hos honom en stund, allting kändes så tomt, så fel. Så fruktansvärt fel! Vi grät tillsammans, och efter ett tag blev vi ombedda att gå ut. De skulle göra Dennis klar, ta bort alla slangar och städa till. De ville att vi skulle vänta utanför och vara hos honom sen igen, och de ville även att prästen skulle få komma. Så blev det också.

Dennis låg i sjukhusbädden med en röd ros på bröstet när vi fick gå in igen. Hade vi inte vetat annat hade man nästan kunnat tro att han bara sov en riktigt djup sömn. Han såg så fridfull ut, med ett litet leende på läpparna. Äntligen fri, vår älskade Dennis. Min och min lillasysters älskade storebror, mina föräldrars älskade son. Äntligen fri från det liv som så orättvist gick så fel.

Fredag 2006-01-20
Så var vi hemma igen, utan Dennis och utan glädje. Av en slump kom min mor att tänka på datorn hon så pliktfullt gömt undan i garderoben två dagar tidigare. För första gången någonsin hade Dennis inte något lösenord, och där var det; brevet:
”Jag älskar er. Tack för mitt liv, ta hand om erat nu!”

Efterbliven.

Har haft introduktion för svenska B idag. Efteråt kände jag mig lika efterbliven som vanligt. Förstod ingenting av vad hon sa, utan nickade bara och höll med. Typiskt mig. Vet inte om det är koncentrationssvårigheter eller om jag faktiskt är efterbliven. (Vi får väl se vad tester säger, när jag fått svaren.) Men jag känner mig verkligen så jävla dum ibland.

Imorgon fyller jag i färgen på tatueringen, det är bra i alla fall. Vill hälsa på Elof också men har inte råd. Suger.

Träning.

Träningsvärken i benen är påtaglig. Jag älskar det. Inväntar gymmet klockan fyra, idag blir det mage- och ryggträning. Skönt ska det bli. Dagarna blir lite mera meningsfulla när man har något att se fram emot och jag har ju faktiskt all tid i världen. Om jag nu inte hoppar på Komvux - svenska B på distans - ändå. Men jag har inte riktigt lyckas bestämma mig ännu. Kanske dags för det snart, terminen har ju trots allt dragit igång för några dagar sedan. Ikväll blir det i alla fall gamla bra filmer med mitt gäng, kommer bli awesome as always.