Ärlighet.

Ligger på finaste Carolines sovrumsgolv och bloggar. Fick nattpermis efter att ha träffat läkaren idag. Han frågade mig hur länge jag skulle behöva slutenvård och förväntar sig att jag ska kunna svara på det. Hur vet man när man är stabil igen? "Ja, på tisdag, då är allt bra igen." Jag blir alltid så tom efter läkarmötena. Stänger av helt. Fick i alla fall höjd dos ritalin, och abilify insatt på nytt, så mina ångestattacker kanske ger med sig. Jag har börjat grina som ett barn med jämna mellanrum, det bara kommer och jag kan inte hindra det. Känner mig så labil som man kan bli. Är livrädd för att komma hem och bli lämnad ensam i Älvsbyn. Är bara hos Caroline och på psyket jag känner mig helt trygg just nu. Är så rädd för att få en ny impuls att inte vilja leva längre, och är jag ensam vet jag inte om jag kan hantera det. Ätstörningarna har fattat grepp om mig igen också. Såklart. Men har jag sagt att jag funnit kärleken i alla fall? Caroline. Finns bara ett ord som beskriver henne och det är "fantastisk". Hon är den enda som verkligen ställt upp förutom mina föräldrar, och funnits där. Just nu sitter hon och sjunger för mig. Hon är så fin. Mitt lilla ljus just nu.